• Inläggskategori:Blogg
  • Kommentarer på inlägget:3 kommentarer

Abby och jag har då och då tränat lite HTM – Heelwork to Music. Detta var något jag främst roade mig med med Timjan när hon levde. Vi skuttade runt lite frejdigt och Timjan kunde en del trix som gick att väva in. Detta gjorde vi mest för att Timjan skulle få aktivering och för att jag då alltid blev på väldigt bra humör och sen kunde jag träna dom andra två i lydnad.

Abby har aldrig fått lära sig några trix att tala om men lite småsnurrar kan vi väl få till. Lite olika positioner har vi också tränat men det som varit svårt, som gjort att jag hela tiden tagit avbrott i träningen är att hon rätt som det är blir låg och obekväm och det kan ske när som helst och i vilken position som helst. Det har visat sig att hon gång på gång fått problem och ont i sina tänder och ju fler gånger smärtorna sätter in ju mer sänks den stackarn i självförtroende.  Efter en riktigt jobbig tävling i våras i lydnad där hon inte var sig lik så kollades ju tänderna igen och hon fick laserbehandling av alla tandhalsar och något annat åtgärdat. Efter ett tag började hon må bättre.

(Nu när jag sitter och skriver detta så fick vi ett rejält bakslag igen. Abby som ligger i soffan skriker till, far därifrån med svansen mellan benen och vet inte vart hon ska ta vägen. Det här har inte hänt sen vi var hos tandläkaren i våras. Att leva med en hund som råkat ut för så mycket smärtor och att se hennes personlighetsförändring är enormt påfrestande. Jag trodde vi var på väg uppåt igen men så icke alltså.)

Så vi startade lite träning igen i HTM och har fått till en träning med andra. Däremellan har jag kört lite träningspass i vardagsrummet och i min träningshall. Det är alltså inte riktigt samma sak som att köra ute på en gräsplan. En del som är bra att klara av när man tävlar är att man försöker täcka ytan på planen så man inte bara håller sig på en plats (typ i ett vardagsrum på en matta 😉 ). Det finns ett antal andra saker som också är bra att tänka på. Detta var typ en av de få grejer jag kom ihåg någorlunda.

När jag tävlar lydnad så är jag ganska rejält säker på vad jag håller på med. Jag känner mig trygg, jag vet hur momenten går till, jag har tävlingstränat en del förhoppningsvis så min hund också känner igen situationen och inte upplever den för svår. Jag är i en comfort-zone som känns välbekant och rolig. Jag vet också hur tävlingen ska gå till och jag får reda på mitt startnummer. Det är ju ganska enkelt.

Idag när jag skulle tävla så var jag fullständigt utanför denna comfort-zone. Jag hade alltså fått till endast en träning på ny gräsplan med andra innan. Det roliga var att en tjej där som var med på den träningen sa att hon skulle inte titta när jag tränade eftersom hon skulle döma mig och inte ville se mitt program. En trevlig tanke tycker jag. Jag sa dock inte till henne att jag inte en enda gång gör likadant när jag kör programmet. Jag blandar hej vilt och improviserar och lyckas inte bestämma mig för någonting i princip. Hon var dock helt ovetande om detta och jag höll tyst den dagen 🙂

Detta var några dagar sen och i onsdags bestämde jag mig för en ny början på programmet efter lite påtryckning från några lydnadsvänner. och så bestämde jag mig för ett tydligt avslut. Igår bestämde jag mig för resten av programmet, på ett ungefär alltså, eller hmm, ja, nä!! . Vilket bra upplägg va?

Så dagens tur till Linköpings Bk där tävlingen hölls satte igång en nervositet som jag sällan känner när jag tävlar lydnad. Det var omöjligt att räkna ut när det var dags för oss att gå in i ringen. Och jag är kontrollfreak när det gäller sånt.

Klasserna flexades mellan freestyle och HTM och det var så många startande. Det var tydligen så att denna tävling var den största i Sverige vad gäller deltagarantal. Och den ska jag debutera på med en lite för otränad Abby och en mycket förvirrad människa (jag själv alltså!!) .  Oj oj!!

Jag ångrade mig många gånger om under förmiddagen men nu hade jag ju tagit mig dit, dragit med mig Ida som ställde upp som sällskap och filmare och hjälpare. Tack för det, det var väldigt trevligt. Hon klagade inte ens högljutt över att tävlingen drog ut på tiden och att vi  inte kom därifrån förrän det var kväll. Jag mutade henne med en Snickers, det kanske hjälpte lite 😉

Ida och Puck på Htmtävling20150711

Jag värmde upp Abby litegrann och hon kändes bra. Resten av tiden fick hon vänta i bilen och till slut började jag känna mig lite förväntansfull och jobbade med mig själv för att ändra min dåliga inre attityd. Hur ville jag känna mig? Ja, precis som min låt vi skulle in till. Solen lyste ju och det var vackert väder och kära nån, detta är ju inget allvarligt!! Precis så som jag brukar säga när det gäller lydnad, det är ju bara en hobby :-).

En trevlig grej dom hade på tävlingen var att man kunde också anmäla sig till en godisklass. En inofficiell klass där du belönar hur mycket du vill. Mycket bra idé som jag tycker skulle vara härligt att ha i lydnadssammanhang också. Jag bestämde mig för att inte köra godisklass först. Tänkte att jag kanske blir så mentalt slut av tävlingen så lika bra att ta den rätta klassen först och sen ev. köra godisklassen som lite extra träning. Vilket vi sen gjorde efter att jag hämtat mig lite.

Jag tänkte på hur det är att vara ny i lydnadsvärlden. Hur man kanske inte tävlingstränar överhuvudtaget, hur man går ut och utsätter sig själv och sin hund för betydligt svårare saker än på träning. Fördelen med ett HTM-program är i alla fall att det inte varar så länge men det är många beslut som ska fattas snabbt.   Det är nyttigt att bli påmind om hur dom som nu börjar med lydnad, många av mina elever, kanske upplever det i början eftersom det var ett tag sen som jag själv var nybörjare där och man glömmer lätt.

Ja, det är verkligen nyttigt att lämna comfort-zonen ibland men hur bra det än är att kunna improvisera så tror jag nog ändå på att det skulle kunna gå bra mycket bättre om jag kunde mitt program och tog det lite lugnt, hjälpte Abby på ett bra sätt eftersom jag då kanske skulle kunna mina uppgifter lite bättre. Så som jag vill att det ska vara i lydnaden. Så ska vi någonsin tävla igen så tycker jag själv att jag bör träna mig lite bättre på vad det är vi ska göra på planen Abby och jag så jag kan föra henne på ett betydligt säkrare sätt.

Ja, hur gick det då?  Jo, jag skötte mina uppgifter lite kasst här och där. Var alldeles för snabb i vissa övergångar osv. Glömde fullständigt bort det jag bestämt mig för kvällen innan. Konstigt! 😉 Men Abby skötte sig bra. Hon försökte hänga på, det blev lite tokigt ibland men det mesta gick ändå med bra känsla.

Vi slutade på en tredje plats med uppflyttningspoäng på 25,45. Man kan få 30 allt som allt. Domarna som gjorde ett hästjobb tillsammans med andra funktionärer tog sig ändå tid att skriva några kommentarer till mig. Det var sagt att dom inte skulle hinna det.

En kommentar var ”Man blir själaglad av att se er! Vid vissa vändningar och snurrar tar ni er inte tid att fånga och visa upp positioner. Men när ni tar er tid ser det riktigt fint ut!  ” Så gulliga ord. och mycket konstruktiv kritik. Jag hade efteråt inte mycket koll på vad jag gjort. Skönt med en filmare. Tack för idag Ida och Puck som följde med alltså och ni andra för trevligt sällskap.

Och tack till en fint genomförd tävling.

Här nedan ser ni vårt program.

 

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. Marit Andersson

    Fantastiskt, syrran, fick tårar i ögonen. Kram!

  2. åsa alexandersson

    Underbart !!!!

Lämna ett svar